Blogg: mina memoarer

17. aug, 2020

(En kort text ur mina memoarer/ur min journal)

 

16 AUGUSTI 2020

Hon tänker på honom. Hon tänker på hur mycket hon inte ville. Men han struntade i vad hon ville eller hur hon kände. Hon tänker på det övergrepp som begicks den natten i maj. Hon vill inte tänka men tänker ändå. 

Hon sluter ögonen och ser framför sig hur han bestämt tar av hennes trosor och bara gör som han själv vill. Hon kan känna i hela kroppen hur allting gick till, även nu såhär i efterhand. Hon ryser. Vill inte känna honom i sig. Vill inte känna hans kropp.

Hon dör lite inombords varje gång minnet av övergreppet dyker upp. Hon försvinner lite längre från sig själv varje gång hon känner hans hand mot sin hud. Hon försvinner och har svårt att hitta sig själv igen.

Allt blir nattsvart i minnet, i huvudet. Allt blir lite jobbigare för varje tanke som går. Hon kommer inte sluta tänka på det, det går inte. Hon spelar upp allt i sitt inre, på repeat, som för att försöka övertyga sig själv om att det inte är hennes fel. Hon försöker spela upp minnet för att se alla tecken på att det är han som gjort fel. För ibland tvivlar hon och tänker att hon kunde ha stoppat det och inte låtit det ske.

10. aug, 2020

(En kort text ur mina memoarer)

 

10 AUGUSTI 2020

Hon undrar vart tankarna tar vägen när hon tänkt klart dem. De liksom forsar fram som kolsyrat vatten ur en skakad flaska. Hon minns ingenting. Ingenting om övergreppet. Eller jo hon minns, men minnena blandas ihop och hon får svårt att urskilja dem. Svårt att liksom hålla fast dem i minnet. Hon tror att det är en försvarsmekanism. Att hjärnan inte kan hantera hur svårt det var.

 

Så, vart tar tankarna vägen? Hon vet inte. De försvinner väl ut i universum eller något. Hon har svårt att föreställa sig ett bra liv. Ett liv utan minnen som sliter sönder hennes inre.

 

Nätterna är svårast. De är som en klump av ångest, nattsvart klump som bara besöker henne på natten. Hon vrider sig i sängen, klarar inte av mer.