I en liten by med förnamnet "gräs" växte jag upp med symptomen som tog över mig helt. Jag hette inte Tricia då. Jag hette Patricia. 

När jag var 6 år fick jag depression, men det visste man inte då. Det har läkarna kommit på senare, och tycker att det är väldigt ovanligt. Personalen i skolan i den lilla byn gjorde inget åt mobbningen som började visa dig. Slag, knuffar och fula, hemska ord. Faktiskt så var personalen likadana. De sa att jag var feg som inte sa ifrån. Barnens föräldrar började snacka skit om min mamma, och hon blev deprimerad och tog ett friår när hon och pappa skilde sig 2005. Jag var 11 då. 

Min mamma är från Indien, så jag är lite mörkare, så då blev jag rasistiskt påhoppad av barnen i skolan. Personalen gjorde inget, endel av personalen var likadana som ungarna. Tillslut gick mobbningen så långt att jag blev fysiskt mobbad, rasistiskt trakasserad och vid ett tillfälle knivhotad. Så mamma anmälde killarna som mobbat mig till polis och soc. Inget hände dock. När jag var ca 12 så började jag sakta utforma ett allvarligt självskadebeteende. Innan hade jag som barn rivit mig, skrubbat mina fingrar mot stenväggen i skolan, dunkat huvudet i väggen och bundit fast mig på stolar så hårt att jag knappt kunde andast. Jag gillade att greppa om min hals så jag slutade andas för några sekunder. Men vid 12-13 års ålder kom knivarna, saxarna, tändstickorna och nålarna in i bilden. Det var början på flera års kamp att sluta med det. Jag fick sy 2 gånger, och operera ett ärr som var i vägen. 

När jag började bli inlagd på psykavdelningar så särbehandlade personalen mig för att jag var LPTad (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård), och de andra ungdomarna var där frivilligt. De var jättesura mot mig, men inte mot de andra. En gång skulle vi handla, då sa en av personalen att vi behövde en "vakt"/personal med oss för att jag var LTPad (Om inte jag skulle varit med och handlat så hade de fått gå ensamma), och då sa en av tjejerna att "jamen om Patricia rymmer så jagar jag henne och släpar henne tillbaka". Personalen sa "Tack XXX men jag låter ändå en personal gå med". Jag blev så ledsen och kränkt över att personalen sa det framför de andra ungdomarna. Jag började självklart störtgråta. 

När jag var 14 så gjorde jag mitt första självmordsförsök med tabletter. Men jag blev rädd och berättade för pappa. Han ringde ambulans och giftcentralen och jag blev LPTad igen. Under en tid i mitt liv hade jag grava tvångsbeteenden. Jag kunde inte klä på mig, och gick därför i samma kläder/sovkläder i flera veckor. Jag trodde jag var naken när jag tog på mig andra kläder. Mellan 8-15 års ålder hade jag kraftiga hallucinationer. Jag åt väldigt mycket för demonerna sa åt mig hur mycket jag skulle äta. I 6an blev det dock tvärtom. När jag var yngre såg jag häxhänder på väggarna, kände rutten lukt och vid ett tillfälle trodde jag att mina ögon hade ramlat ut. Ett tag var jag även rädd för att duscha för jag tyckte att schampo-skummet klistrade sig fast på mitt huvud och blev monster. 

Jag blev väldigt våldsam när jag var som sjukast. Vid ett tillfälle blev jag så aggressiv att jag blev tvångshämtad i polisbil, och i flera år kom akutteam hem till oss för att övervaka mig.

När jag var 15 fick jag diagnosen ADHD. Jag hade haft mycket problem i skolan och lärarna bara skällde ut mig för att jag inte kuna koncentrera mig. Jag var väldigt underaktiv, långsam vid maten, långsam vid ytterkläderspåtagning och i allt jag gjorde. Nu vet jag att jag är 20% långsammare än andra. När jag var 16 fick jag även diagnosen Bipolär sjukdom typ 2, ett kroniskt tillstånd där man är ena minuten depressiv och nästa manisk (upprymd/hyper. I min diagnos står det även att jag har hallucinationssyndrom i kombination med detta. Ett år senare fick jag diagnosen Dissociativt syndrom som betyder att man har kluven personlighet.